Morning paper dirt

Jag kommer aldrig glömma när jag var 8 ynka år och satt på en buss i Stockholm. Jag hade på mig en Spice Girls-keps, även fast jag inte ens gillade Spice Girls. Jag tror att jag tyckte att jag var jävligt cool i min keps. Ja.. Det minns jag.
Sedan minns jag en annan gång, en julafton då jag kanske var 3-4 år. Nu ska jag berätta en "klassiker" ur mitt liv. En sådan där historia som dras då och då när man träffar släkten sisådär. En av mina mostrar har i alla fall en man som heter Gösta och jag tyckte om Gösta väldigt mycket. Eller ja, jag tycker såklart fortfarande om Gösta! Hur som helst så har Gösta en bror som heter Folke. De är ganska lika. Jag satte mig i Folkes knä, lyckligt ovetandes. Jag trodde att det var Gösta. Sedan gick Gösta förbi oss där vi satt och jag fick mig en smärre chock. Jag vänder mig mot min mor som sitter brevid oss och utbrister i chocktillstånd "MAMMA!! Det finns två Hötta!" (Jag kunde inte riktigt prata rent.) Alla tycker att den historien är sjukt rolig, men jag förstår inte riktigt grejen. Alla kan ju ta fel.. Och jag blev faktiskt riktigt rädd när det fanns två Hötta helt plötsligt.
Jag skulle kunna fortsätta med att tråka ut er med en massa fula historier och saker som jag minns, men jag tänker inte göra det. I alla fall.. Kan någon ta och tala om varför man minns en massa meningslösa glimtar ur sitt liv jättebra, när man aldrig minns något som man försöker lägga på minnet eller saker som man bara borde minnas? Så himla korkat!