Morning paper dirt

Jag kom precis hem från en riktigt trevlig kväll hos Sofia minsann. Vi såg idol och bastade, riktigt mysigt var det. Jag älskar att basta, det känns som att en massa dåligt åker ut från kroppen och så känns det så bra efteråt. Förresten. Häll aldrig portello i bastuaggregatet, det luktar förjävligt. Vi var tvungen att springa ut tills det slutade lukta. Fult. Nåväl..
Nuförtiden när jag kommer hem igen efter att ha varit och gjort något trevligt, haft tankar på roliga saker och sådär så känner jag mig så sjukt jävla deppig. Låter väl sjukt, men det är sant. Jag hatar att erkänna att Björn Skifs har rätt, men det blir faktiskt värre framåt natten, långt från alla ljusen, aaalla skratten. Ligger vaken, tänker på diig, minns för mycket å är ensaaaam.

Man blir i alla fall glad av den här bilden. Han ser typ exakt likadan ut då som nu, min vackre man.

Livet är ironiskt. Som den där snubben som Vickan berättade om.. Han bad framför ett gigantiskt krucifix (eller dylikt) över att han överlevt någonting. Något hände med krucifixet som krossade mannen under sig.
Jag har för övrigt ingen större avsikt med det här inlägget.. Ville mest säga att det jag skrev i något inlägg om att allt var så jävla underbart.. Det är det inte.

Jag vet att det är rätt kass kvalla, ljud och lite störande publik i den här videon..
Men det är ändå så jäkla fint att jag typ helt seriöst börjar grina.

Jag höll på att börja skriva ett gnälligt inlägg. Jag har en sådan lust att bara klaga på alla de saker som gör mig arg eller irriterad för tillfället. Det känns som att dessa saker just nu håller på att långsamt gnaga sönder mig mig inifrån. Men tänker jag klaga? Nej. Jag kanske bör ta och tillägga att jag (som vanligt) överdriver en smula. Ingenting gnagar upp mig inifrån, men jag känner mig bara så sjukt irriterad. Hemskt jobbigt är det.. Tänk så lätt det hade varit om man slapp känna sådana saker som jobbighet. Det hade varit rätt bra ifall alla människor vore helt plana utan känslor, tankar, åsikter och så vidare. Nä, nu ska jag sluta vara emo. Egentligen är jag mest arg på att man själv måste ta tag i och fixa saker man vill ha/åstadkomma. Med andra ord: jag är lat. Och lite feg kanske, jag vet inte.

När jag kom hem från träningen så fick jag en mentos av min mor. Hon hade nog dåligt samvete över att hon köpt fel shampoo åt mig. (JA, det är faktiskt viktigt med rätt shampoo!!!!) I alla fall så blev jag glad över mentosarna. När jag tog den första godisen i munnen så fick jag värsta flashbacken tillbaka till min ungdom. Då man var frisk, kry och inte så skadad. Då man kunde få värsta impulsen att bara gå ut även fast det inte fanns något särskilt att göra där ute heller. Hm.. Okej, kanske var man faktiskt mer skadad när man var liten, men det känndes inte så i alla fall.
Sedan plötsligt, mitt i min nostalgiska stund, så bröt ilskan ut. Anledningen var att det bara fanns en orange mentos! Ja, jag är seriös, det fanns bara en!! Och de är ju de godaste av allihopa! Det är alltid få orangea av någon anledning, men det brukar faktiskt vara fler än en! Jag blir så arg på de rosa, de är för söta! De gula är som wannabe orangea fast inte lika goda. Jag blev i alla fall så arg att jag åt upp alla de rosa på samma gång, sedan de gula och sedan den stackars orangea underbaringen som var kvar. Den njöt jag riktigt av. De orangea är verkligen godast. Jag måste verkligen mejla mentosföretaget och be dem att sätta dit fler orangea i fortsättningen..
Förresten! Jag sov bara sovit två timmar i natt. Men jag tycker inte att det märks faktiskt.. Jag har ju varit så pigg, skärpt och seriös hela dagen. Verkligen.

Jag kommer aldrig glömma när jag var 8 ynka år och satt på en buss i Stockholm. Jag hade på mig en Spice Girls-keps, även fast jag inte ens gillade Spice Girls. Jag tror att jag tyckte att jag var jävligt cool i min keps. Ja.. Det minns jag.
Sedan minns jag en annan gång, en julafton då jag kanske var 3-4 år. Nu ska jag berätta en "klassiker" ur mitt liv. En sådan där historia som dras då och då när man träffar släkten sisådär. En av mina mostrar har i alla fall en man som heter Gösta och jag tyckte om Gösta väldigt mycket. Eller ja, jag tycker såklart fortfarande om Gösta! Hur som helst så har Gösta en bror som heter Folke. De är ganska lika. Jag satte mig i Folkes knä, lyckligt ovetandes. Jag trodde att det var Gösta. Sedan gick Gösta förbi oss där vi satt och jag fick mig en smärre chock. Jag vänder mig mot min mor som sitter brevid oss och utbrister i chocktillstånd "MAMMA!! Det finns två Hötta!" (Jag kunde inte riktigt prata rent.) Alla tycker att den historien är sjukt rolig, men jag förstår inte riktigt grejen. Alla kan ju ta fel.. Och jag blev faktiskt riktigt rädd när det fanns två Hötta helt plötsligt.
Jag skulle kunna fortsätta med att tråka ut er med en massa fula historier och saker som jag minns, men jag tänker inte göra det. I alla fall.. Kan någon ta och tala om varför man minns en massa meningslösa glimtar ur sitt liv jättebra, när man aldrig minns något som man försöker lägga på minnet eller saker som man bara borde minnas? Så himla korkat!

Två inlägg på samma dag. Ja, ni kan ju själva dra slutsatser över hur mycket jag har att göra ibland. Men jag kom precis hem från plannja och jag vill inte sova. Plannja gjorde mig besviken, förresten. De spelade kasst och förlorade, de jävlarna.
Nåväl, jag känner mig i alla fall extremt bekväm. Jag är allmänt nöjd bara. Det kan vara för att jag bytt om till mjukiskläder, tvättat bort sminket, borstat tänderna och fixat mig en ansiktsmask. Allt känns bara bra när man gjort sig redo för sängen. När man känner att man inte behöver göra just någonting innan man får sova, det måste vara en av de bästa känslorna som finns. Och att sova, det måste ju vara det skönaste som finns. Jag skulle nog ha sovit bort mitt liv ifall det inte hade varit så att.. ja.. att det är bra att vara vaken ibland.
Förresten, varför känner man sig alltid mest bekväm när man ser förjävlig ut? Det är så opraktiskt! Tänk vad bra det hade varit om det hade varit skönare att ha på sig ett par jeans och en fin tröja istället för mjukisbyxor och en gigantisk t-shirt. Tänk om det hade varit skönare att ha på sig smink än att vara utan.. Nä, världen är opraktisk och ologisk. Den hade varit så mycket bättre om jag fick bestämma.

Det är konstigt hur man kan älska och hata någonting på samma gång. Det säger ju emot sig självt och det är ju bara så sjukt ologiskt. Det är ologiskt precis överallt!
Just nu så hatar jag tanken av snö. Det kan vara för att jag skottade gården idag, men ändå. Jag hatar just nu tanken av att det snöar, är kallt och mörkt därute. Jag hatar att det inte är vår och värme och jag hatar att det kommer finnas snö därute i några månader till. Samtidigt som jag nästan får aggresiva utbrott på grund av det så känner att jag egentligen älskar vintern. Och snön. Jag tycker det är mysigt att promenera till bussen medans det faller snöflingor stora som tennisbollar. Jag gillar när det är så kallt att mina andetag blir små rökmoln som flyger iväg i luften och när mitt hår blir vitt av frost. Jag älskar att åka skoter, slalom och vara med i snöbollskrig. Jag kom just precis fram till att jag innerst inne älskar snön, men man kan bli lite less på det. Precis som det är med.. ja, typ allting.
Idag hade vi nationella i svenska igen. Det gick okej. Jag skrev en novell och jag blev ganska nöjd med den. Den blev ganska spännande (enligt mig själv) och hade ett listigt slut. Sedan vet jag inte riktigt hur välskriven den är. Hehe.
Mina basketskor gick sönder idag, jag behöver helt klart ett par nya. Jag tror jag har haft dem i tre år, helt seriöst. Galet.