Morning paper dirt

Igårkväll så var det ju fotbollsdags, Sverige ställdes inför Portugal. Ställningen blev ju 0-0, men jag måste säga att det var en härlig match av Sverige. Inte så jätterolig att se på, men Sveriges backlinje, alltså..! Jag älskar er. Jag säger bara Mellberg. Fy tusan vilken bra snubbe.
Nåväl, den här matchen väckte en hel del fotbollslängtan inom mig. Basket i all ära under hösten, vintern och våran, men på sommaren så finns det faktiskt inget roligare än fotboll. Saknar tiderna i Sävast enormt mycket. Men basket har alltid legat mig lite närmre om hjärtat, kanske är det för att jag började med det tidigare.
Dessutom så hatar jag fotboll ibland. Inte när jag själv spelar såklart, men när jag kollar på herrfotboll på en hög nivå så kan jag hata sporten. Varför? Jo, för att det finns många manliga (om man nu ens kan kalla dem så)  fotbollsspelare som är duktigare på att dyka, ligga på marken och vrida sig i falska smärtor för att försöka fixa sig en frispark/straff. Jag blir så sjukt less! Vuxna män som ligger på marken, grinar och gnäller på domaren är nog det värsta som finns. Jag tycker att det är pinsamt. Jag skäms när jag ser det. De domare som ger kort till filmare ska ha sjukt mycket cred, det är rätt. Att filma är skamfullt och ska bestraffas därefter. Jag skulle kunna hålla en hel föreläsning för alla dessa filmande "män". Då skulle jag säga till dem att "NI ÄR JU MÄN, FÖR IN I HELVETE!! NI SKA VARA STORA, STARKA OCH HÅRIGA, INTE SKA NI VÄL LIGGA OCH GRINA SOM EN UNGE PÅ MARKEN?! SKÄRP ER FÖR FAN!" Ni anar inte hur gärna jag hade velat göra det.
Nä, dags att avrunda. Jag tänker säga det jag alltid sagt: Jag hatar veka män.

Kom nästan precis hem från stipendiumkonserten. Det gick smådåligt, men det hade kunnat vara mycket värre. Jag var sjukt nervös och mina händer bara skakade och ljudet krånglade lite. Och alla andra spelade mycket finare än mig, så det kändes tråkigt. Speciellt när man inte fick spela det man ville.. Nåväl, jag fick ju 500 spänn i alla fall. De får dessutom tycka att jag är hur dålig som helst, det gör inte så jättemycket.
Dagen var rätt okej. Genetikprovet gick bra. Nu orkar jag faktiskt inte skriva så mycket mer. Nedan syns mitt diplom, mina pengar och min ros som jag fick. Den första tanken som kom upp i mitt huvud när jag tittade på diplomet var "Okej, det var en konstig stavning till Sundström.." Det känns i alla fall extremt bra för mig att veta att jag är ihågkommen..



För de som är allmänt tröga så kan jag ta och tala om att jag heter Sundström i efternamn..

Det här inlägget kommer att vara helt tillägnat mitt underbara lag - Avan DU18. Jag är inte bra på sådant här, men jag ska försöka skriva något hyfsat bra i alla fall.
Jag har precis kommit hem och duschat efter seriefinalen. Vi förlorade. Det känns såklart lite surt, men jag känner mig så jävla nöjd ändå. Vi gjorde en riktigt bra match och det var ju så nära att vi vann! Jag riktigt kände lukten av guld där ett tag. Hm, kanske var det svett, men ni fattar. Jag ids inte berätta om matchen i detalj, men vi låg under hela matchen. Vi jagade och slet hela matchen och vi var väldigt nära att gå om. Vi spelade mycket bra i alla fall.
Jag vet att det var några som var missnöjda, men det är ju bara så att ibland spelar man mindre bra och ibland spelar man bättre. Det är bara att komma igen! Jag hoppas att alla kan vara nöjda med säsongen i alla fall, för det är jag. Det här kommer att låta töntigt, men jag är så himla stolt över oss! Vi har blivit så bra! Vi hade faktiskt inte kunnat göra en såhär bra match för ett år sedan. Vi har inte bara utvecklats som ett lag, vi har även många individer som utvecklats. Alla har blivit bättre på att våga och på att ta för sig mer. Extremt roligt tycker jag!
Jag vet inte riktigt vad tusan jag skulle göra ifall jag inte spelade basket förresten. Jag är så glad att jag spelar i vårat lag och jag skulle inte sluta från det för allt i världen.

Jag höll på att börja skriva ett gnälligt inlägg. Jag har en sådan lust att bara klaga på alla de saker som gör mig arg eller irriterad för tillfället. Det känns som att dessa saker just nu håller på att långsamt gnaga sönder mig mig inifrån. Men tänker jag klaga? Nej. Jag kanske bör ta och tillägga att jag (som vanligt) överdriver en smula. Ingenting gnagar upp mig inifrån, men jag känner mig bara så sjukt irriterad. Hemskt jobbigt är det.. Tänk så lätt det hade varit om man slapp känna sådana saker som jobbighet. Det hade varit rätt bra ifall alla människor vore helt plana utan känslor, tankar, åsikter och så vidare. Nä, nu ska jag sluta vara emo. Egentligen är jag mest arg på att man själv måste ta tag i och fixa saker man vill ha/åstadkomma. Med andra ord: jag är lat. Och lite feg kanske, jag vet inte.

Jag ska berätta om min lördagkväll. Eller det var ju faktiskt inte bara min lördagkväll, utan även Vickan's och Jonna's lördagkväll. Och Sugarplum Fairy's lördagkväll! Hehe. Vi drog iväg till -30 runt 19:00 och när vi kom fram så såg vi Abalone Dots. De sjöng sjukt bra, men ja.. De var extremt tråkiga att kolla på eftersom att alla låtar lät likadant. Efter ett tag så gick vi mot restaurangscenen där Lazee skulle spela. Måste säga att han var en liten besvikelse. Inte för att jag hade så höga förväntningar, men ändå. Rock Away var den enda låten som jag tyckte var riktigt rolig att lyssna på, men han var ju helt okej. Jag är ju inte direkt något stort hip-hop fan, men jag gillar faktiskt Rock Away.
Sedan när han var klar (efter typ 20 minuter) så parkerade vi längst fram vid scenen. Vi väntade i en timme och fyrtio minuter på att Sugarplum Fairy skulle börja spela. Under den tiden så hann det i alla fall hållas en prisutdelning. Några som hette The Colored Office Paper vann ett musikpris. Sedan efter någon timme så var det dags för våra goda vänner Carl, Victor, David, Kristian och Jonas att spela. De öppnade (inte så oväntat) med The Escapologist. Jag var hög av lycka (inget annat) under hela den där timmen, jag var som så glad att jag nästan inte fattade vad jag höll på med. Vi bara hoppade, dansade och skrek. Haha, det blev ganska svettig eftersom att det var mycket folk, men det var kul ändå. De spelade dessutom lite andra låtar än i Umeå, vilket var kul och bra. I slutet så var det meningen att publiken skulle sjunga refrängen till Sail Beyond Doubt och ja.. Jag, Vickan och Jonna skrek den, så högt vi kunde. Jag hörde ingen annan som sjöng och vi hördes verkligen jättemycket. Då menar jag jättemycket. (Vickan's vän hade hört oss från balkongen!) De i Sugarplum Fairy stod och typ småflinade åt oss, det var inte fint. Sedan sa Viktor något sånt här: "Ja, det var fint. Nu har ni inspirerat oss till att köra refrängen en gång till."
Tyvärr så var Sugarplum Fairy's spelning tvungen att ta slut någon gång. Efter den så gick vi och såg på Sahara Hotnights i typ fem eller tio minuter innan vi ringde efter våran skjuts. Det gick som inte att uppskatta när man sett Sugarplum Fairy innan.
Jag kom att tänka på en grej.. Viktor lät väldigt ironisk när han sa "Ja, det var fint" efter att vi hade sjungit. Om han nu var ironisk så.. vad tusan menade han med det?! Det VAR ju fint! Vi skrek ju jättevackert. Verkligen.





Alla bilder var ganska suddiga och Carl gömde sig när Vickan skulle fota honom.
Men visst var den första bilden på Carl och Viktor smickrande? Haha.


P.S. Vi vann över Antnäs i helgen! Detta betyder att vi bara behöver vinna mot Höken så vinner vi serien, annars är vi tvåa! Tjo, vad vi är bäst, flickor!

Det finns vissa personer som jag bara måste ha i min närhet för att jag ska fungera normalt. Okej, jag antar att jag aldrig kommer att "fungera normalt", men det finns vissa personer som jag bara behöver för att.. kunna nå min högsta kapacitet. Lite märkligt uttryckt kanske, men det är typ så. Det går som inte riktigt att vara sig själv fullt ut eller ha det riktigt lika kul, eller vad som helst, när dessa personer är frånvarande. Nu säger jag inte att det inte går att vara sig själv bland andra eller att man inte kan ha kul med andra, men.. Man känner sig ju ändå mest bekväm med de personer som liksom kan dig utan och innan. Eller ja, nästan utan och innan i alla fall. Ni vet vilka ni är, de flesta i alla fall. Ni är tipptopp! (Det är något positivt.)
Nu ska jag sluta vara så jävla sentimental och berätta något. Den här dagen gick sjukt sakta! Faktum är att hela veckan har gått sjukt sakta. Kanske är det för att jag längtar till på lördag? Och så längtar jag lite till i morgon då jag ska klippa och färga/bleka mitt hår! Det är nog därför det gått sakta, bland annat. Idag hade vi i alla fall bland annat mattetävling och så började vi se film på svenskan. 13 heter den. Jag har sett den förut och den gör mig bara nedstämd. Den är ganska tragisk, fast ändå inte. Jag tycker som inte om att se på den, men den är typ bra. Logiskt va? Nåväl, se den om ni vill känna er nedstämda fast inte gråta, haha.
Åh, vad jag längtar till i morgon! Fredagar är bra dagar. Dessutom ska jag ju som sagt fiska mitt hår och sedan ska jag även till Jonna och börja bestämma låtar till vårat framtida musikcafé som vi ska ha med laget. Det ska bli extremt roligt och jag hoppas att det kommer gå bra. Jag hoppas även att det kommer gå bra på engelska nationella som vi också har imorrn. Men det kommer gå bra. Jag äm godd ätt inglish även fast it inte verkar so.

Ni inser verkligen inte hur mycket jag hatar mig själv nu, men jag måste bara göra det här inlägget. Snälla, ta hänsyn till att jag inte köpt några kläder på länge och jag har en sjuk shopping-abstinens! Detta är extremt frustrerande eftersom att jag ser en massa jättefina kläder hela tiden och de få pengar jag har behöver sparas. (Till min älskade Hagström Viking.) Jag ska dessutom klippa mig plus att jag ska färga/bleka mitt hår nu i veckan och jag kanske får betala en del av det själv, vilket inte känns roligt eftersom att det blir dyrt. Men det känns extremt roligt att göra något med mitt hår!
Det hemska med det här inlägget är att jag fixat ihop ett collage med kläder jag vill ha och det är bara.. så inte min grej egentligen! Jag tycker det är rätt töntigt med modebloggar, vilket ni förmodligen förstått, haha. Dessutom så har jag typ ingen koll på mode, jag bara gillar det jag gillar. Men jag behövde verkligen göra något för att tysta ner de hemska små shoppingdjävlarna som sitter på min axel och skriker "GE OSS KLÄDER, KÖP DEN HÄR, KÖP DEN DÄR!!!"
Snälla ni, kom ihåg att det här är ett stort undantag. Jag är ingen modebloggare och jag kommer aldrig att bli det, jag lovar. Jag skulle hellre dö än att svika er på det sättet.







Beatles-tee från Forever21
Panda-tee från Forever21
Konstig kort tröja från Monki
Skinnjacka från Monki (Egentligen vill jag inte ha den här, men jag hittade ingen annan hyfsat fin på internet)
Tunika/t-shirt från Monki
Jeans från Cheap Monday x2
Kak-tee från Junk Food
Bläckfisk-tee från Junk Food
Converse

När jag kom hem från träningen så fick jag en mentos av min mor. Hon hade nog dåligt samvete över att hon köpt fel shampoo åt mig. (JA, det är faktiskt viktigt med rätt shampoo!!!!) I alla fall så blev jag glad över mentosarna. När jag tog den första godisen i munnen så fick jag värsta flashbacken tillbaka till min ungdom. Då man var frisk, kry och inte så skadad. Då man kunde få värsta impulsen att bara gå ut även fast det inte fanns något särskilt att göra där ute heller. Hm.. Okej, kanske var man faktiskt mer skadad när man var liten, men det känndes inte så i alla fall.
Sedan plötsligt, mitt i min nostalgiska stund, så bröt ilskan ut. Anledningen var att det bara fanns en orange mentos! Ja, jag är seriös, det fanns bara en!! Och de är ju de godaste av allihopa! Det är alltid få orangea av någon anledning, men det brukar faktiskt vara fler än en! Jag blir så arg på de rosa, de är för söta! De gula är som wannabe orangea fast inte lika goda. Jag blev i alla fall så arg att jag åt upp alla de rosa på samma gång, sedan de gula och sedan den stackars orangea underbaringen som var kvar. Den njöt jag riktigt av. De orangea är verkligen godast. Jag måste verkligen mejla mentosföretaget och be dem att sätta dit fler orangea i fortsättningen..
Förresten! Jag sov bara sovit två timmar i natt. Men jag tycker inte att det märks faktiskt.. Jag har ju varit så pigg, skärpt och seriös hela dagen. Verkligen.

Jag lovar att ingen kan gissa vad jag gör just nu! Jag sitter i alla fall och tittar på Beatles film A hard day's night. Jag måste säga att den är helt underbart rolig! De verkade vara rejält roliga de där, haha. Och de verkade ha rejält roligt också. Det är verkligen helskön humor i filmen och det har blivit många asgarv från mig faktiskt. John Lennon och Ringo Starr är helt klart bäst! Jag tycker det är så härligt med låtarna i filmen också. Känner igen och kan många eftersom att mina päron spelade en hel del av Beatles när vi var yngre, så det är som så härligt. Man känner lite nostalgi faktiskt.
Så om ni har tråkigt, se den! Eller om ni har roligt, det funkar också. (Pssst, den finns på youtube! Varje del är 10 minuter så det är lite småjobbigt, men absolut värt det!)

Jag kommer aldrig glömma när jag var 8 ynka år och satt på en buss i Stockholm. Jag hade på mig en Spice Girls-keps, även fast jag inte ens gillade Spice Girls. Jag tror att jag tyckte att jag var jävligt cool i min keps. Ja.. Det minns jag.
Sedan minns jag en annan gång, en julafton då jag kanske var 3-4 år. Nu ska jag berätta en "klassiker" ur mitt liv. En sådan där historia som dras då och då när man träffar släkten sisådär. En av mina mostrar har i alla fall en man som heter Gösta och jag tyckte om Gösta väldigt mycket. Eller ja, jag tycker såklart fortfarande om Gösta! Hur som helst så har Gösta en bror som heter Folke. De är ganska lika. Jag satte mig i Folkes knä, lyckligt ovetandes. Jag trodde att det var Gösta. Sedan gick Gösta förbi oss där vi satt och jag fick mig en smärre chock. Jag vänder mig mot min mor som sitter brevid oss och utbrister i chocktillstånd "MAMMA!! Det finns två Hötta!" (Jag kunde inte riktigt prata rent.) Alla tycker att den historien är sjukt rolig, men jag förstår inte riktigt grejen. Alla kan ju ta fel.. Och jag blev faktiskt riktigt rädd när det fanns två Hötta helt plötsligt.
Jag skulle kunna fortsätta med att tråka ut er med en massa fula historier och saker som jag minns, men jag tänker inte göra det. I alla fall.. Kan någon ta och tala om varför man minns en massa meningslösa glimtar ur sitt liv jättebra, när man aldrig minns något som man försöker lägga på minnet eller saker som man bara borde minnas? Så himla korkat!

Idag så var jag tvungen att kliva upp halv nio för att åka med Vickan till Boden och köpa flytande tusch. Var det kul att kliva upp halv nio under en lovdag? Nej. Hade färgbutiken öppet? Nej. Svarade Vickans mamma på sin telefon när vi var i behov av skjuts hem? Nej. Nu ska jag sluta med det där.
Vi kom oss i alla fall hem från Boden, som tur var. Tänk att behöva stanna där under en längre tid, usch! Sedan låg vi i alla fall bara i min soffa och glodde på tv i typ tre timmar. Sedan gjorde vi den enda riktigt vettiga saken på hela dagen, vilket var att vi åkte på plannja. De spelade bra. Mister Mark McCarroll spelade rejält bra och han har nu förtjänat min fulla tillit och respekt. Först var jag lite tveksam mot honom, men jag hade fel den här gången. Men jag lovar att han kommer svika mig. De är likadana allihop. Alla vinner ditt förtroende, spelar med ett tag och låtsas som att de är sådär bra som man tror. Sedan så sticker de kniven i ryggen på dig när du tittar bort.. Va? Nej, jag har inte några svårigheter med att lita på folk, hurså?