That's how I walk
Nu har det hänt en massa! Eller? Nytt år! Känns ändå rätt bra. Sedan har jag och Kalle nu "kilat stadigt" (haha, det låter så mobbat) ett år nu. Eller ja, ett år och fem dagar minsann! Och snart är jag snart 18. Detta med blandade känslor. Just att bli 18 ska ju bli roligt eftersom att jag får gå ut och ta körkort och sådär. Det blir fint. Men jag tycker inte om att fylla år av många anledningar. Till exempel att jag är (lagomt) barnslig och att jag har Peter Pan-syndromet - jag vill inte växa upp och bli äldre. Älskar ungdomens naivitet (haha?), det passar mig bra.
Jag gillar inte heller att ta emot presenter. Jag ska understryka att jag gillar att få presenter, men inte just när du ska öppna dem och allt handlar om dig. Alla tänker samma sak: "Undrar ifall hon verkligen gillar det". Allt man säger låter ansträngt, som att man egentligen inte gillar det man får, även fast man gör det. Och ibland är ju fallet så att man faktiskt får ett halsband eller en tröja som bara inte gillar. Men då är det ändå bara att le och säga "Oj, vad fin! Tack så jättemycket!" Åh, nej. Är det något jag får ångest av så är det paketöppning. Min släkt har redan firat mig och jag blev jätteglad på riktigt av alla presenter verkligen. Öppningen var jobbig, men nu är det värsta över, haha!
För övrigt är jag riktigt irriterad. Sämst dag, sämsta matchen åh. Bajs. Någon (mamma) snarkar så det skakar i väggarna. Jag HATAR när folk snarkar, särskilt när jag ska sova. Usch. Däremot så har jag aldrig stört mig när Kalle snarkar, det tycker jag tydligen bara är mysigt. Helt sjukt det där egentligen. Överväger tillochmed att gå ner och ställa till med en massa oväsen så att hon vaknar. ANGRY FACE! Haha. Bajs. Jag kan inte blogga, jag vet inte varför jag gör det. Eller jo, jag gillar att skriva av mig. Och det är ju typ ändå ingen som läser. Bajs, bajs, bajs, bajs, bajs. Hej.
Kommentarer
Trackback
